Marknadsekonomi är det bästa ekonomiska systemet för att minska fattigdom

Världsfattigdomen har minskat dramatiskt de senaste århundrandena och årtionden. År 1820 levde över 80 procent av världens befolkning i extrem fattigdom och 1992 levde 24 procent av världens befolkning i extrem fattigdom, enligt en studie. Sedan 1990 har fattigdomen halverats i världen, enligt Millenniemålen. Allra snabbast går fattigdomsminskningen i östra Asien.

För att utrota den återstående fattigdomen kan det vara relevant att titta på varför den har minskat i de länder där den minskat mest. I Indien har andelen fattiga minskat från 51 procent år 1990 till 22 procent år 2015, enligt Millenniemålen.

Enligt Arne Bigstens, professor i utvecklingsekonomi, sammanställning av forskningsläget i kursboken “Utvecklingens ekonomi och politik” var det en liberalisering av Indiens ekonomi i början av 90-talet som omedelbart ledde till tillväxttakter på 5-10 procent. Det finns generellt ett “klart samband mellan ekonomisk tillväxt och minskad fattigdom”, även om inkomstfördelningen också är en viktig faktor för att minska fattigdomen.

I Kina bedöms andelen fattiga nu vara nere på cirka 5 procent, enligt FN. En viktig orsak till fattigdomsminskningen i Kina är privatiseringen av jordbruket som inleddes 1978. Produktiviteten i jordbruket har fördubblats sen dess, enligt utvecklingsekonomiprofessorn Bigsten.

Övergången från ett kollektivt jordbruk till ett hushållsbaserat jordbruk är den största orsaken till att jordbruksproduktionen började öka, enligt en ofta citerad studie. Att hushållen i Kina fick kontroll över land är en orsak till att fattigdomen minskat, enligt en FN-rapport.

Även i Afrika minskar fattigdomen. År 1990 levde 58 procent av befolkningen söder om Sahara i fattigdom och 2015 lever 36 procent i fattigdom, enligt FN:s milleniemål.  Fram till 90-talet hade många afrikanska länder en tung statlig kontroll över ekonomin och därefter följde privatiseringar, enligt boken “Det nya Afrika” av SVT:s tidigare Afrikakorrespondent Erika Bjerströms.

Gemensamt för de 17 afrikanska länderna som sedan mitten av 90-talet haft en god ekonomisk tillväxt och minskat fattigdomen är att statens roll har minskat, att det har blivit ett företagsvänligare klimat och att handelshinder har minskat, enligt ekonomen Steven Radelets bok “Emerging Africa: How 17 countries are leading the way”.

Det finns tolv länder i världen som sedan 60-talet gått från en situation med låga inkomster och svaga institutioner, liknande dagens Afrika, till minska fattigdomen betydligt. Export från tillverkningsindustrin har varit en viktig orsak till att fattigdomen minskat i nästan alla dessa länder, enligt en studie. Handel är därför viktigt för att minska fattigdomen.

Slutsatsen i denna text är vare sig att allt som alla företag gör är bra, att företag inte ska behöva lyda under demokratiskt fattade beslut, att alla exempel på liberaliseringar av ekonomin har varit framgångsrika, att alla länder behöver minska fattigdomen på exakt samma sätt, att staten inte skulle ha en viktig roll att spela för att minska fattigdomen, att välfärdsstaten är något dåligt eller att det behöver vara fel att omfördela resurser.

Men slutsatsen är att ett system inom marknadsekonomins ramar har visat sig vara det bästa ekonomiska systemet för att minska fattigdomen och att det därför är inom det systemet som miljöproblemen bör lösas.

 

Miljöproblemen kan inte lösas utan en radikal frikoppling

I den gröna rörelsen är det en inte ovanlig uppfattning att det finns en konflikt mellan tillväxt och miljö. Men även om tillväxten skulle stoppas så skulle det inte lösa miljöproblemen.

Nationalekonomen Assar Lindbäck förklarade redan 1974 på ett tydligt sätt varför stoppad tillväxt inte är lösningen:

“Om vi idag skulle stoppa ekonomisk tillväxt, skulle inte föroreningarna därmed minska. Kanske skulle de bli oförändrade. Men det är ju inte vad vi syftar till. Vi vill istället uppnå en drastisk minskning av föroreningar, till säg en tiondel eller en hundradel av nuvarande nivå på många områden. Och det kan vi inte åstadkomma genom att stoppa den ekonomiska tillväxten, eftersom vi inte är beredda att minska produktionsvolymen till kanske en tiondel eller en hundradel av nuvarande nivå.” 

Att bryta sambandet mellan ekonomisk aktivitet och miljöförstöring brukar kallas för att frikoppla. Utan en radikal frikoppling kommer vi att missa klimatmålen grovt, oavsett om vi har nolltillväxt eller ökad tillväxt. Tillväxtkritiker missar ofta att även deras egna förslag kräver radikala frikopplingar. Det krävs endast en marginellt större frikoppling i ett scenario med fördubblad tillväxt jämfört med den frikopplingen som krävs i ett scenario med nolltillväxt. 1

Men miljöproblem handlar inte bara om utsläpp. Ökat fiske och ökad markanvändning är exempel på miljöproblem där lösningen snarare är att begränsa användningen än att minska utsläpp. Där skulle man kunna hävda att ökad tillväxt gör det svårare att hålla oss inom de planetära gränserna.

I fall där det finns en konflikt mellan att öka tillväxten och hålla oss inom de planetära gränserna bör de planetära gränserna prioriteras. Men att fokusera på att begränsa tillväxten för att det i sin tur ska lösa miljöproblem är en omväg. Det är bättre att fokusera direkt på åtgärder som gör att vi håller löser miljöproblemen.

Så länge vi håller oss inom de planetära gränserna så spelar det ingen roll för miljön om vi ökar tillväxten eller inte. Däremot spelar det roll för miljön att skadliga utsläpp minskar till en tiondel eller hundradel. Eftersom vi inte vill minska BNP med motsvarande grad kan en begränsad tillväxt inte lösa miljöproblemen. Det krävs en radikal frikoppling.

———————————————————-

FÖRDJUPNING/FOTNOT

  1. Ett mer matematiskt sätt att uttrycka detta på är formeln I=PAT som bland annat FN:s klimatpanel IPCC använder.

I formeln är I=Impact (Miljöpåverkan), P=Population A=Affluance (BNP/Captia) och T=Technology (Utsläppsmängd/intensitet per BNP-enhet)

Om vi säger att dagens värde motsvarar 1,0 kan vi sätta I=0,1 eftersom vi vill minska miljöpåverkan till minst en tiondel. År 2050 används ofta som målår i klimatdiskussionen, så vi kan använda det här också. Den globala befolkningen väntas öka med cirka 33 procent, från dagens 7,3 till 9,7 miljarder år 2050. Eftersom befolkningen väntas öka med 33 procent blir P=1,33

Vad blir det då för skillnad om vi har nolltillväxt eller fördubblad tillväxt ifall vi vill minska utsläppen till en tiondel av dagens nivå?

Om vi ska ha nolltillväxt blir I=0,1 eftersom vi vill minska utsläppen till en tiondel, P=1,33 eftersom befolkningen ökar med 33 procent till 2050, A=1 eftersom nolltillväxten gör att BNP är oförändrad. Det leder till ekvationen:

0,1=1,33*1*T.

Då blir T= 0,08.

Alltså, även med nolltillväxt kan utsläppen endast vara 8 procent av dagens. Det innebär att utsläppsmängden/intensiteten per BNP-enhet måste sjunka med 92 procent till 2050 vid nolltillväxt.

Om vi fördubblar BNP till 2050 blir ekvationen:

0,1=1,33*2*T.

Då blir T= 0,04.

Med fördubblad BNP kan utsläppen endast vara 4 procent av dagens nivå. Det innebär att utsläppsmängden/intensiteten per BNP-enhet måste sjunka med 96 procent om BNP fördubblas.

Alltså, nolltillväxt ger ett marginellt bidrag till att lösa utsläppsproblem och därför är frikoppling väldigt mycket viktigare för att lösa miljöproblemen.

Ännu tydligare blir det om vi vill ha nollutsläpp. Eftersom befolkningen (P) och BNP(A) inte kan vara noll så måste T bli noll om miljöpåverkan(I) ska bli noll.