Marknadsekonomi är det bästa ekonomiska systemet för att minska fattigdom

Världsfattigdomen har minskat dramatiskt de senaste århundrandena och årtionden. År 1820 levde över 80 procent av världens befolkning i extrem fattigdom och 1992 levde 24 procent av världens befolkning i extrem fattigdom, enligt en studie. Sedan 1990 har fattigdomen halverats i världen, enligt Millenniemålen. Allra snabbast går fattigdomsminskningen i östra Asien.

För att utrota den återstående fattigdomen kan det vara relevant att titta på varför den har minskat i de länder där den minskat mest. I Indien har andelen fattiga minskat från 51 procent år 1990 till 22 procent år 2015, enligt Millenniemålen.

Enligt Arne Bigstens, professor i utvecklingsekonomi, sammanställning av forskningsläget i kursboken “Utvecklingens ekonomi och politik” var det en liberalisering av Indiens ekonomi i början av 90-talet som omedelbart ledde till tillväxttakter på 5-10 procent. Det finns generellt ett “klart samband mellan ekonomisk tillväxt och minskad fattigdom”, även om inkomstfördelningen också är en viktig faktor för att minska fattigdomen.

I Kina bedöms andelen fattiga nu vara nere på cirka 5 procent, enligt FN. En viktig orsak till fattigdomsminskningen i Kina är privatiseringen av jordbruket som inleddes 1978. Produktiviteten i jordbruket har fördubblats sen dess, enligt utvecklingsekonomiprofessorn Bigsten.

Övergången från ett kollektivt jordbruk till ett hushållsbaserat jordbruk är den största orsaken till att jordbruksproduktionen började öka, enligt en ofta citerad studie. Att hushållen i Kina fick kontroll över land är en orsak till att fattigdomen minskat, enligt en FN-rapport.

Även i Afrika minskar fattigdomen. År 1990 levde 58 procent av befolkningen söder om Sahara i fattigdom och 2015 lever 36 procent i fattigdom, enligt FN:s milleniemål.  Fram till 90-talet hade många afrikanska länder en tung statlig kontroll över ekonomin och därefter följde privatiseringar, enligt boken “Det nya Afrika” av SVT:s tidigare Afrikakorrespondent Erika Bjerströms.

Gemensamt för de 17 afrikanska länderna som sedan mitten av 90-talet haft en god ekonomisk tillväxt och minskat fattigdomen är att statens roll har minskat, att det har blivit ett företagsvänligare klimat och att handelshinder har minskat, enligt ekonomen Steven Radelets bok “Emerging Africa: How 17 countries are leading the way”.

Det finns tolv länder i världen som sedan 60-talet gått från en situation med låga inkomster och svaga institutioner, liknande dagens Afrika, till minska fattigdomen betydligt. Export från tillverkningsindustrin har varit en viktig orsak till att fattigdomen minskat i nästan alla dessa länder, enligt en studie. Handel är därför viktigt för att minska fattigdomen.

Slutsatsen i denna text är vare sig att allt som alla företag gör är bra, att företag inte ska behöva lyda under demokratiskt fattade beslut, att alla exempel på liberaliseringar av ekonomin har varit framgångsrika, att alla länder behöver minska fattigdomen på exakt samma sätt, att staten inte skulle ha en viktig roll att spela för att minska fattigdomen, att välfärdsstaten är något dåligt eller att det behöver vara fel att omfördela resurser.

Men slutsatsen är att ett system inom marknadsekonomins ramar har visat sig vara det bästa ekonomiska systemet för att minska fattigdomen och att det därför är inom det systemet som miljöproblemen bör lösas.

 

4 reaktioner till “Marknadsekonomi är det bästa ekonomiska systemet för att minska fattigdom”

  1. Hej Elias, vi är eniga om att det behövs marknadsekonomi, handel och frihet till initiativ för att förändra världen. Men jag saknar den ETISKA dimensionen i Ditt inlägg. Utan en etisk hållning och en värdegrund som respekterar människovärdet och naturens integritet blir liberalismen omänsklig och förstör snart den gemensamma naturen i sin jakt på vinster. Bör betonas starkare, annars kan Du uppfattas som att Du går storföretagens agenda tillmötes, med vinstmaximering och minimalt miljöansvar. Till exempel antag att Kina och Indien och Japan tillsammans fiskar ut havet runt sina länder. På kort sikt lysande affärer, stora vinster och ökad BNP/Välstånd men långsiktigt nya katastrofer. Antag att Kina tillverkar mobiltelefoner billigare än någon annan, men att arbetarna är instängda i fabriker utan livskvalité samt att oreglerade utsläpp i naturen är praxis. På kort sikt vinster, minskad fattigdom rent matematiskt, men ingen hållbar eller önskvärd utveckling. Liberalism utan ETIK blir lika omänskligt som statlig reglering under kommunismen.
    Vad jag saknar i bloggen och som blir avgörande för framtiden är i korta drag följande :
    * En beskrivning av hur staten och internationella organ kan gränsa multinationella företag och tvinga dem att arbeta för det allmänna bästa. Inte en omvänd ordning där skumma multinationella företag som Monsanto kan stämma stater, en skrämmande utveckling som nya handelsavtalet TTIP kan underlätta. Här får inte miljörörelsen somna in inför vacker statitik utan alltid fråga sig hur en hållbar framtid kan gestaltas.
    * Hur NGO-organisationer och medborgarinitiativ kan påverka utvecklingen, hur man kan gynna lokala medborgarinitiativ och småskaliga projekt som inte lämnar stora “ekologiska fotavtryck”.
    * Hur man kan arbeta med etiska motiv och hållbar utveckling också inom de stora företagen, så att de frivilligt tar sitt ansvar för naturen och medmänniskorna.
    * Hur skolorna kan förmedla känslan av samhörighet mellan alla folk, solidaritet och känslan av samhörighet med naturen, ett pedagogiskt projekt utan vilket vi inte kan rädda jorden.
    MVH Henri

    1. Hej Henri!

      Jag menar att en etik är grunden för liberalism, och liberalism utan etik som du skriver om därför är omöjligt. Däremot så kan man ju alltid diskutera om liberalismens etik är rätt eller inte.

      En liberala grundprincip från John Stuart Mill är det enda skälet att inskränka någons frihet är om en människa skadar en annan. Närliggande principer ligger till grund för senare liberala filosofer som Rawls och Noizicks ideer. Rawls formulerar sin grundprincip som att “Varje människa har rätt till den största uppsättningen grundläggande friheter som är förenlig med att alla har liknande friheter” och Noizick som att “Individer har rättigheter och det finns saker som ingen människa eller sammanslutning kan göra mot dem utan att bryta dessa rättigheter”

      I detta ligger en tydlig etik om alla människors grundläggande värde och sådant som strider mot detta är per definition inte liberalism, sen vad detta innebär i fall till fall är ju alltid en svårare tolkningsfråga.

      Jag kanske kommer att komma in i mer i de frågor du tar upp i kommande artiklar. Men jag tror inte på att lita för mycket på frivillighet. Politiken kommer alltid att behöva sätta upp regler för vad en individ, grupp, stort eller litet företag för göra och inte göra så att andra individers rättigheter skyddas.

      1. Det är bra att den etiska dimensionen alltid finns med i diskussionen om det “allmännas väl”. Två ytterligheter med bristande etisk grund kan kort beskrivas:
        1. Kommunismen som i sin Leninistiska och Maostiska variant hyllade principen “ändamålet helgar medlen”, och bokstavligen gick över lik för att uppnå tvivelaktiga mål.
        2. Kapitalismen i sin oreglerade form, som än idag maximerar
        vinster , på bekostnad av förgiftad natur (oljeskiffer-debatten) och unyttjar instängda arbetare, till och med barnarbetare.
        Tack vare att liberalismen och den otyglade marknadsekonomin
        hållits i schack av motrörelser, har i vissa länder en relativt väl fungerande syntes uppstått, som kunde kallas välfärdsstaten. Det är socialismen och arbetarrrörelsens förtjänst att ha tvingat fram bättre arbetsmiljö, vilket företagen aldrig hade släppt fram frivilligt, eftersom det minskar deras kortsiktiga vinster. Så socialismen, som har misslyckats kapitalt med statsbildningen, har bidragit till en bättre utveckling indirekt genom att vara en antites till liberalismen. Detta har också gynnat företagens långsiktiga överlevnad, då plundring inte är ett hållbart alternativ på lång sikt.
        Naturen däremot har inte haft en ideologi och arbetarrrörelse som fört dess talan. Sent omsider historiskt har den Gröna rörelsen försökt föra naturens talan. Här står vi inför ett vägskäl med gigantiska utmaningar som jordens överbefolkning, klimatfrågan, nedsmutsningen av naturen och arternas försvinnande. Att som Du gör, fastslå att problemen kan lösas endast inom marknadsekonomins ram är säkert en del av sanningen, men oprecist och otillräckligt som konstaterande, då historien förts framåt av de motkrafter som har kunnat ge humana ramar till marknadsekonomin. Alltså , intressant vore att ta del av Dina tankar om vilken roll staten, internationella initiativ, NGO´s och medborgarrörelser kan spela i framtiden. Och hur skolorna kan bidra till en ny attityd hos ungdomen. För Du menar väl inte att vi skall luta oss tillbaka i fåtöljerna och vänta på att marknadsekonomin reglerar sig själv och löser världsproblemen?

        1. Hej Henri!

          Jag menar att det är en grundläggande missförstånd att liberalism står för fri företagsamhet utan regler, det är anarkokapitalism. Läs mer om exempelviss Rawls eller Noizick så ser du att de har både nogranna kritiker för vart en individs, och i förlängningen ett företags frihet där slut. Gå till källorna!

          Det behövs inte socialism för att balansera upp liberalismen och skapa en välfärdstat. Den grundläggande skillnaden mellan socialliberalism och libertarianism (nyliberalism) är att socialliberalism anser att individens frihet blir större om man har rätt till grundläggande nyttigheter som utbildning, sjukvård m.m. som välfärdstaten tillgodoser. Det går alltså att från ett rent liberalt frihetsperspektiv vara för en välfärdstat.

          Helt rätt, vi kan inte luta oss tillbaka och vänta på att marknadsekonomin löser problemen av sig självt. Det kommer nog inte att hända. Det behövs ekonomiska incitament och i vissa fall förbud som gör att det är bra för miljön är lönsamt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.